När EU-kommissionen först lade fram sitt förslag till den så kallade Naturresurslagen (Nature Restoration Law) väckte det stor uppmärksamhet. Många i miljöbubblan jublade åt det skenbara modet att föreslå ett återställande av upp till 30 procent av Europas natur. För lantbrukare i ett land med 70 procent skog, ett redan omfattande skydd av miljö- och naturvärden och en i EU-perspektiv fundamentalistisk definition av begreppet skyddad natur, framstod förslaget som extremt på gränsen till löjeväckande. Sällan har väl skillnaden i perspektiv mellan slätterna kring Bryssel och marginalmarkerna i skogs- och mellanbygd varit större.
När kommissionens förslag väl gått igenom den så kallade trialogen handlade det om att 20 procent av naturvärdena skulle återställas. Frågan kom då istället att handla om till vad. I Sverige talar Naturvårdsverket om förindustriell tid som utgångspunkt medan man i andra länder talar om tillståndet vid tiden för inträdet i EU.
FN:s biodiversitetskonvention
Från bevarandehåll har konsekvenserna av den föreslagna lagen tonats ned. Den ligger i stor utsträckning i linje med de åtaganden som vi redan gjort inom ramen för FN-konventionen Convention on Biological Diversity, och att den nya lagen snarast bara bekräftar vad vi redan åtagit oss.
För svenskt vidkommande skulle det innebära en mer strategisk genomgång av vad som är värt att bevara och vilka kriterier och åtgärder som skulle krävas. Dagens godtyckliga situation där rödlistning av arter räcker för att förhindra avverkning eller i anspråkstagande av mark för annan användning skulle enligt experterna förändras till det bättre med större förutsägbarhet och effektivare insatser.
En minister från Österrike
Gott så, men inte tillräckligt. Helt i linje med vad jord- och skogsbruksnäringen ansåg om förslaget röstade Sverige tillsammans med tillräckligt många andra nej när frågan skulle avgöras i ministerrådet. Frågan föll men togs återigen upp i det kaos som rådde efter EU-valet, där den miljöpartistiska ministern från Österrike gick emot sin egen regering – och grundlag – och röstade för förslaget och hade det tillräckligt stöd i ministerrådet.
Ny artskyddsutredning
Nu sitter vi här med det sura äpplet och regeringen har precis bitit av den första tuggan och lämnat direktiv till den utredning som ska ta fram underlag för ändrad lagstiftning kring artskydd och reglering av ersättning till drabbade markägare.
Den nya utredningen innebär också delvis en omprövning av förslagen i den artskyddsutredning som presenterades för den förra regeringen 2021. Bland annat behövdes efter det så kallade ”bombmurklemålet” ett nytt regelverk för bedömning av effekter på pågående markanvändning. I dagsläget utgör ersättningar för inskränkning av äganderätten ett undantag, och markägare ska acceptera relativt långtgående inskränkningar. Högsta domstolen skrev i en dom där en markägare erhållit en sådan ersättning att markägare vanligen inte ska ersättas, eftersom en markanvändning som strider mot hänsynsbestämmelserna är otillåten.
Rödlistade arter
Begränsningar i äganderätten till följd av artskyddsförordningen får alltså anses falla utanför äganderättens skydd i grundlagen. Det är lätt att förstå upprördheten hos många markägare, och även varför det blivit så populärt att få arter rödlistade och sedan leta upp dem. Till saken hör att älgen nu är föreslagen att tas upp och ges skydd enligt listan över arter som minskar i omfattning.
Nu gäller det att medan äpplet tuggas, hålla tungan rätt i mun. Äganderätten är skyddad i regeringsformen, och det krävs därmed mycket starka skäl för att den ska kunna inskränkas. Ska en avverkning stoppas för att tjäderspelet försvinner fram till första röjningstillfället? Vad innebär att en art är hotad lokalt, regionalt eller nationellt? Hur hanteras konflikter mellan artskydd och möjlighet att bedriva verksamhet på landsbygden? Hur mycket är den miljonte koltrasten värd?
Renar och får
Renskötseln har idag ett skydd som likställs med äganderätten. Det är inte för att rennäringen är avgörande för landets livsmedelsförsörjning, utan för att den är en förutsättning för en livsstil och samisk kultur. Tänk om vi också skulle få en fårskötsellag? Att kunna hålla djur är i skogs- och mellanbygd en förutsättning för en levande landsbygd och bevarande av svensk allmogekultur. Det skulle också i en handvändning lösa vargfrågan.