En kommitté i form av ett implementeringsråd ska bistå regeringen i arbetet med att stärka svenska företags konkurrenskraft genom att undvika implementering över miniminivån och motverka regelbördor samt minska administrativa kostnader och andra fullgörandekostnader vid genomförande av EU:s regelverk i svensk rätt. Implementeringsrådets arbete ska utgå ifrån ett företagsperspektiv.
Så inleds sammanfattningen av direktiven till inrättandet av ett implementeringsråd för genomförande av EU-rättsakter med konsekvens för företagande i Sverige som regeringen beslutade om i maj i år. I grevens tid, skulle man kunna säga, 29 år efter att vi kom med i unionen.
Stor skada har skett på vägen. Mycket handlar om sådant som inte direkt berör företagandet men får konsekvenser för näringsliv och äganderätt, och det gäller i synnerhet miljö och klimat. Den effektiva statsapparat vi har sedan Axel Oxenstiernas tid med självständiga och kanske lite väl fungerande myndigheter i kombination med den unika svenska Bror Duktig-attityden att alltid vara bäst i klassen har i många fall lett till en strängare tillämpning av förordningar och direktiv än i merparten av andra medlemsländer.
Allas skog
Ett exempel som berör klimatfrågan är hur vi av outgrundlig generositet låtit hela EU få dra nytta av den kolinlagring som sker i skog och mark, LULUCF, istället för att låta den ingå i våra nationella räkenskaper. Istället ska vi bara kunna tillgodoräkna oss den extra kolinlagring som sker genom nya åtgärder.
På samma sätt är det med införandet av EU:s naturrestaureringslag, där andra länder beslutat att återställandet ska ske med året för EU-inträdet som referensår, medan vi för svenskt vidkommande talar om att återställa 20 procent av landets yta av mark och vatten till förindustriell nivå. Varför inte gå hela vägen tillbaka till mitten av 1700–talet? Då var i princip all skog i södra Sverige nerhuggen eller hotad, vilket bland annat ledde till uppfinnandet av kakelugnen och radikal förbättring av teknologier för malm- och järnutvinning. Det skulle innebära en rejäl avverkning av skog och skogsbete på flera miljoner hektar.
Självplågeri
Med Anders Johannesson, tidigare näringspolitisk expert på LRF, som ordförande blir det svårt att förbigå lantbruket i kommittéarbetet. Men varför bara begränsa kommitténs uppdrag till implementering av EU:s rättsakter? Visserligen har besluten i EU större påverkan på det svenska lantbruket än regeringen, men det finns en del att göra även när det gäller våra alldeles egna självpåtagna tagelskjortor. Det gäller inte minst tillsyn enligt djurskyddslagen, vattenhushållning, ianspråktagande av mark för andra ändamål och rovdjurspolitik. Även här borde självklart ett företagar- eller produktionsperspektiv finnas med.
Miljö och produktion
I Skogsvårdslagen finns krav på att markägaren ska ta lika stor hänsyn till både miljö och produktion. Det är en rimlig avvägning, även om den uppenbarligen kan få allvarliga konsekvenser när andra än markägaren inte kommer fram till samma avvägning. Utan att gå vidare in på villkoren för skogsägare kan lantbrukare se med avund på skogsbruket.
För lantbruket gäller nämligen bara Miljöbalkens regler om att all användning av mark, byggnader eller anläggningar som ger utsläpp till mark, luft eller vatten ska klassas som miljöfarlig. Någon avvägning mot produktion behöver inte göras. Det innebär att vargen alltid vinner och grisen alltid förlorar. Med Miljöbalkens definition sker i princip allt jordbruk på dispens och rätten att bruka marken kan när som helst återkallas om den skulle komma i konflikt med miljön.
Vid sidan om implementeringsrådet för EU-rättsliga frågor skulle även ett särskilt implementeringsråd för livsmedelsstrategin behöva inrättas, ett råd som skulle kunna väga nya (och gamla) lagars och föreskrifters konsekvenser för livsmedelsproduktionen och om de är i linje med livsmedelsstrategins mål att öka livsmedelsproduktionen eller inte. Ett sådant råd skulle också kunna få extra muskler om jordbruket också kunde definieras som samhällsviktig verksamhet.