Vem vill inte ha en egen lag och i synnerhet en som värnar om våra husdjur? När Ingvar Carlssons regering ”gav” Astrid Lindgren en ny djurskyddslag 1988 band han fast kommande regeringar vid masten med ett förtäckt hot om hädelse av ett av våra nationalhelgon mot den som någon gång skulle vilja ändra i lagen.
Syftet var vällovligt och den svenska djurskyddslagen har tjänat oss väl. Vi har ett mycket gott djurskydd med friska djur och mycket låg användning av antibiotika i våra stallar. Den som besökt en modern lösdriftslagård kan konstatera att våra producerande husdjur idag har det mycket bättre än de hade det 1988.
Ett annat universum
Men låt oss påminna om i vilken tid lagen röstades igenom. År 1988 var det ett år kvar till murens fall och fortfarande tre år fram till att den svenska regeringen – under ledning av samme Ingvar Carlsson – under galgen lämnade in en ansökan om EU-medlemskap. Vi hade 29271 företag med tillsammans 564550 mjölkkor. Medelbesättningen var på 19 kor och de allra flesta stod uppbundna i äldre lagårdar. Dessutom befann vi oss fortfarande i en regleringsekonomi där priset på jordbruksprodukter fastställdes i förhandlingar där tillkommande kosntader kunde kompenseras vid förhandlingsbordet och konsumenterna bara hade att tugga och svälja. Dessutom hade jordbrukets företrädare en acceptans för nya restriktioner som ett sätt att få upp avräkningspriserna.
Mental låsning
I mångt och mycket verkar vi mentalt leva kvar i den ekonomin och den tiden. Jordbrukets företrädare har nära till offerkoftan i genomgångsgarderoben på väg ut till en mötande press. Allmänheten representerade av i hög grad skattefinansierade påtryckargrupper tror fortfarande att våra mjölkkor måste bäras ut till bete efter en svår vinter och att barnen i Bullerbyn fortfarande springer ut och in hos Rosa och hennes kalv. Även näringens företrädare spinner på den bilden, inte minst Arla i deras Bregottreklam.
Men faktum är att vi befinner oss långt från 1988. Antalet mjölkgårdar har minskat med över 90 procent och antalet mjölkkor med ungefär hälften. En medelstor gård hade i början av det här året 110 mjölkande kor och strukturrationaliseringen har drivit på så att endast en mindre andel av besättningarna idag har uppbundna djur. Många producenter vittnar om att dagens högproducerande kor måste stödutfodras och att produktionen ofta minskar under betesperioden. Vad säger djuromsorgslagen om det?
Ojust konkurrens
Dessutom är svenska mjölkproducenter utsatta för direkt konkurrens från kollegor i andra länder med i många fall helt andra djurskyddslagar. En sådan är betestvånget, där Sverige utgör ett unikum. Medan mjölkproducenter i andra länder som exempelvis våra grannländer Finland och Danmark får extra ersättning om de låter sina djur gå ut på bete under delar av sommarhalvåret är detta alltså ett lagkrav för den svenska producenten och ger alltså ingen extra ersättning. Självklart utgör detta en snedvridning av konkurrensen, i synnerhet som Arlas mjölkpris som styr den svenska prissättningen inte ger utrymme för det som vi kallar svenska mervärden.
Som helt riktigt framhålls i Elisabeth Nilssons utredning Animalieproduktion med hög konkurrenskraft och gott djurskydd har de extra pålagorna och det tilltagande krånglet i svenskt lantbruk i allmänhet och i animalieproduktionen i synnerhet inneburit allvarliga konkurrensnackdelar. Det är inte en tillfällighet att produktionen minskat med 17 procent samtidigt som marknadsandelen för mejeriprodukter baserade på svensk råvara är nere på 70 procent. Och marknadsandelen avspeglar som bekant den svenska mjölkproduktionens konkurrenskraft. När det gäller ost är marknadsandelen nu nere under 50 procent.
Lyssna på professionen
Något måste göras för att stärka konkurrenskraften och de svenska mjölkproducenterna framhåller själva betestvånget som en av de mest kostsamma särreglerna i svensk lagstiftning. Och vem skulle veta det bättre än den som dagligen arbetar i produktionen? Dessutom stöds detta krav av många ekonomer, om än inte av forskare inom djuromsorg, men de behöver inte heller ta de ekonomiska konsekvenserna.
Så länge inte marknaden (läs Arla) klarar av att ersätta svenska mjölkproducenter för den merkostnad som betestvånget utgör är den enda djuretiskt och ekonomiskt sunda åtgärden att ta bort betestvånget för mjölkkor i lösdrift.