I regeringens klimatpolitiska handlingsplan som presenterades i december förra året framgår tydligt som en strategi när det gäller jordbrukets klimatpåverkan att avsätta resurser för att utveckla mätmetoder och stödsystem i skogs- och jordbruksmark. Detta är för jordbrukets del ett mycket intressant sätt att närma sig problemet med jordbrukets klimatpåverkan.
Som bekant kan vi inte odla åkermarken utan att det från omsättningen av kväve läcker lustgas. Vi kan heller inte föda upp idisslare och ta hand om deras gödsel utan att det läcker metan, även om det är lättare att åtgärda det senare än det förra. Samtidigt baseras de beräkningar som görs och som rapporteras till EU och FN i hög utsträckning på generella modeller och omräkningsfaktorer, och det krävs just välgrundade mätdata för att dessa ska kunna förbättras. Det finns skäl för svensk del att anta att vi i viss mån missgynnas av de modeller som används.
Ständig förbättring
Låt oss ta ett exempel. Alla länder rapporterar in utsläpp av växthusgaser från jordbruket inom sektorn för markanvändning, ändrad markanvändning och skog (LULUCF). De gängse modeller som används utgår från att kolhalten i jordbruksmark kontinuerligt sjunker, något som jordbruket ständigt får kritik för och lyfts fram som ett argument för den så uttjatade omställningen.
Men svensk forskning vid SLU har visat med noggranna mätningar från miljöövervakningen av svensk åkermark att sedan 1990 har halten organiskt kol i marken ökat med motsvarande 2,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Dessa fakta har lett till att Sverige som ett av få länder i världen genom forskning och anpassning av de modeller som används kan rapportera stigande kolhalter i åkermark. Visserligen kan vi inte räkna in ända upp till det faktiskt uppmätta medelvärdet, utan bara cirka en miljon ton, vilket är i den nedre delen av det statistiska felintervallet.
Det här är också helt i linje med den förordning som styr den svenska klimatrapporteringen, där det tydligt anges att de metoder som används hela tiden ska utvecklas och förbättras när ny kunskap kommer fram. Den innebär också att vi inte kan återgå till den lägre och mer schablonbaserade nivå på rapporteringen som används av många andra länder.
Överskattad lustgas
Som vanligt har vi valt att vara bäst i klassen och tvingas att fortsätta vara det. Men det kan alltså också bli till fördel när ny kunskap kommer fram. Vilket leder oss till hur vi rapporterar lustgasutsläpp från åkermark idag. Den modell som används baseras på tillförd mängd kväve till åkermarken, och av den antas genom en allmän omräkningsfaktor lustgasutsläppen motsvara en procent av det tillförda kvävet. Fördelat per hektar rapporterar Sverige enligt denna modell drygt ett ton koldioxidekvivalenter per år, eller omräknat till strax under fyra kg lustgas per hektar och år.
Men faktiska mätningar på svensk åkermark visar på utsläpp långt under detta, i de flesta fall runt ett till två kg lustgas per hektar. Dessutom finns det inget säkert statistiskt samband mellan tillförd kvävegiva och lustgasemissioner så länge tillförseln ligger under eller kring optimum för grödan.
Unika förhållanden
Det finns alltså grund för att anta att det svenska jordbrukets utsläpp av lustgas grovt överskattas. En förklaring till att det svenska jordbruket kan missgynnas av den generella schablonen är att strategier med uppdelade givor minskar mängden tillgängligt reaktivt kväve vid varje enskild tidpunkt. Dessutom har vi ett kallare klimat som minskar omsättningshastigheten i matjorden.
Med regeringens klimatpolitiska handlingsplan och kravet på ständig förbättring av rapporteringen av svenska utsläpp som utgångspunkt, finns det all anledning att titta närmare på just lustgas. I synnerhet med tanke på att den ju är ett resultat av en naturlig biologisk process som vi har svårt att påverka – vilket också gör att jordbruket inte kan och heller inte förväntas nå nollutsläpp.