Vi återkommer till detta med envisheten hos den som är helt förvissad om att ha rätt: Jordbruket kan aldrig bli klimatneutralt. Äntligen har denna insikt spridit sig utanför informerade kretsar inom de gröna näringarna och Naturvårdsverket. Regeringen skriver i sin klimathandlingsplan som presenterades i december att jordbruk som biologisk produktion inte kan bedrivas utan utsläpp av metan och lustgas. Därför måste fokus i lantbrukets arbete med att minska sin påverkan på klimatet ske genom ökad produktivitet och effektivare resursutnyttjande. Det ska också ske samtidigt som livsmedelsproduktionen ökar och utan att lantbruket förlorar i konkurrenskraft. Tyvärr har insikten inte nått Klimatpolitiska rådet.
Så var det sagt. Lite tillspetsat kan sägas att den sista droppen diesel ska gå till jordbruket, för det är bara där som vi med fotosyntesens hjälp kan få tillbaka mer – tiofalt mer – energi än vi sätter in. Ännu mer tillspetsat kan vi också säga att vi inte är nöjda förrän jordbrukets andel av utsläppen av växthusgaser har gått från 13 till 100 procent. För det innebär att samhället lyckats med sin omställning.
Modellbyggen
Rapporteringen av klimatpåverkan, både i den nationella sammanställningen, till EU och till IPCC, bygger i hög grad på modeller och teoretiska beräkningar. Många av de parametrar som gäller jordbruket är svåra att kvantifiera och det krävs intensiv provtagning och mätning över lång tid för att kunna få tillförlitliga data.
Då är det betryggande att se att där data baseras på faktiska mätningar så visar de genomgående att svenskt jordbruk har mindre påverkan än så gott som alla andra länder och att de faktiska värdena nästan utan undantag ligger lägre än dem som räknas fram i modeller eller där man använder schabloner.
Stigande markkol
Låt oss ta markkol som exempel. Det moderna jordbruket framställs ofta som att bedriva rovdrift på markens innehåll av organiskt kol. Det är bara genom att ställa om odlingssystemet som vi kan vända trenden med sjunkande markkolhalter.
Men tack vare det svenska miljöövervakningssystemet som regelbundet tagit prover på jordbruksmark sedan slutet på 1980-talet har forskare vid SLU kunnat visa att halten organiskt kol i marken stigit konstant sedan provtagningens början. En inlagring av kol i marken som motsvarar 2,4 miljoner ton koldioxid. Per år. Sedan 1990. Och det gäller även specialiserade växtodlingsgårdar. Detta ingår numera i rapporteringen till EU och IPCC i form av en kolsänka motsvarande 1000 ton koldioxid per år.
Mindre metan och ammoniak
När det gäller metan från stallgödsel ligger de svenska utsläppen på en mycket låg nivå jämfört med länder som exempelvis Danmark och Nederländerna. De åtgärder som lyfts fram i exempelvis Arlas hållaberhetsersättning och i andra internationella sammanhang har tack vare det vi redan gjort på svenska gårdar en mycket liten eller begränsad effekt.
Detsamma gäller utsläppen av ammoniak från stallar och gödsellagring, där omräkningsfaktorerna för utsläppen i flera fall sänktes med 8–13 procent.
Överskattad lustgas?
För lustgas är osäkerheterna stora och det är svårt att göra kontinuerliga mätningar över stora ytor. I den svenska rapporteringen uppgår utsläppen omräknat till koldioxidekvivalenter till 3,1 miljoner ton. Det skulle utslaget på åkerarealen bli 1,23 ton per hektar och år. Samtidigt visar en metaanalys av mätningar att utsläppen från mark odlad med spannmål och raps uppgår till mellan ett och tre kg lustgas per hektar och år.
Med en omräkningsfaktor på 298 för lustgasens klimateffekt i jämfört med koldioxid motsvarar utsläppen alltså bara cirka 0,3 till 0,9 ton koldioxid per hektar, alltså en fjärdedel till tre fjärdedelar av de rapporterade utsläppen.
Så vem vet, det mest konstruktiva klimatarbete som vi kan bedriva är kanske att mäta och räkna bättre, inte peka finger åt varandra och skylla på varandra för att själv slippa göra jobbet?