Övergödning av sjöar och vattendrag blev en väckarklocka för det svenska jordbruket redan i början av 1970-talet. Med modeller från USA började forskare vid SLU följa växtnäringsflöden från både reningsverk och jordbruksmark. Efter bara några år etablerades miljöövervakningssystem som gör att vi idag kan blicka tillbaka på en utveckling under ett halvt decennium. Och det är överlag en läsning som bör göra svenska lantbrukare stolta.
Halverade specifika förluster
Det finns ingen anledning för en växtodlare att tillföra mer näring än vad grödan behöver. I grunden gäller ersättningsprincipen och att inte gödsla över ekonomiskt och biologiskt optimum. Det leder bara till förluster av både kväve och pengar. Med nya sorter, förbättrad teknik och ändrade gödslingsrutiner har svenska spannmålsodlare kunnat bibehålla och till och med öka den totala spannmålsskörden samtidigt som kväveanvändningen har minskat med mer än 25 procent.
Detta har också visat sig i sjunkande växtnäringsförluster till vattendrag i jordbrukslandskapen. Även om årsmånen orsakat variationer mellan åren är trenden entydigt sjunkande räknat som kg kväve per hektar. Om vi dessutom tar hänsyn till de ökande skördarna så har kväveförlusterna per kg skördad spannmål halverats sedan mitten av 1970-talet.
Tydlig benchmarking
I en sammanställning av situationen för länderna kring Östersjön konstaterar en grupp forskare vid Århus universitet att Sverige och Danmark lyckats i stort sett lika väl med att minska läckaget av kväve till Östersjön och Västerhavet, faktum är att danskarna till och med har lyckats lite bättre. De har minskat kväveläckaget med 37 procent, medan svenska lantbrukare ”bara” minskat med 33 procent mellan perioderna 1997–2003 och 2015–2017. I absoluta värden släppte dock danskarna ut 80 kg kväve per hektar i slutet av mätperioden medan svensk åkermark bara läckte 35 kg.
När det gäller fosfor är jämförelsetalen ännu mer till svensk fördel. Visserligen minskade danskarna sina fosforförluster med 6,1 kg fosfor per hektar och år medan de svenska förlusterna minskat med 1,6 kg fosfor per hektar. I slutet av mätperioden läckte dansk åkermark 7,0 kg fosfor per hektar och år, medan svensk åkermark läckte 0,7 kg.
Redan halverat
Det är mot bakgrund av data av den här karaktären som det snarast framstår som imbecillt att som EU-kommissionen hävda att vi liksom övriga EU-länder måste minska vårt växtnäringsläckage med 50 procent. Svenska lantbrukare har redan gjort sin halvering och mer därtill, de borde därför få fortsätta som de hittills gjort.
Varför ska vi laga ett system som fungerar? Låt svenskt lantbruk istället få fortsätta att arbeta med den hållbara intensifiering som vi redan är inne på. Visserligen har vi problem med koncentration av djurgårdar både i antal och geografiskt. Stallgödseln behöver utnyttjas betydligt bättre än den gör och växtnäringsbalanserna på främst mjölkgårdarna måst bli bättre.
Men där har vi redan fungerande verktyg i form av Greppa näringen och rådgivning med skarpa modeller som flyttar ner besluten där de bäst kan fattas, nämligen på gårdsnivå. Dessutom håller vi på att få något av en biogasrevolution, som förutom att ge förnybar energi också kommer att bidra med bättre nyttjande av stallgödseln.
Låt det svenska lantbruket få fortsätta, vi är på rätt väg.
Svenskt jordbruk behöver inte ställa om
Svenskt jordbruk tillhör världens mest resurseffektiva, i synnerhet om vi väger in hållbarhetsfaktorer som miljö, klimat, djurhälsa och biologisk mångfald. Naturligtvis skiljer sig villkoren mellan olika delar av landet, men konsumenter kan tryggt välja svenska livsmedel och veta att de producerats med minsta möjliga miljöpåverkan och belastning av klimatet. Varje kilo livsmedel som produceras i Sverige minskar miljöbelastningen och lidandet i världen jämfört med livsmedel från andra länder. Under våren kommer vi i en serie ledare lyfta fram det svenska jordbrukets fördelar när det gäller klimat, växtnäringsutnyttjande, växtskydd, biodiversitet eller kolinlagring. Denna gång är det växtnäringen.