I ett integrerat odlingssystem ingår att använda sig av hela verktygslådan, vilket inkluderar både mekaniska och kemiska metoder för att reglera ogräsfloran. Ja, det heter så nu, eftersom viss förekomst av ogräs anses kunna vara bra för att gynna naturliga fiender och konkurrera med andra ogräs. Insådd av mellangröda i växande gröda, companion crops och odling av baljväxter som en undergröda för att dra nytta av kvävefixering och konkurrens mot ogräs är exempel på hur odlingssystemen långsamt är på väg bort från den rena, ogräsfria och väl såberedda jorden som ideal.
Den viktigaste ekosystemtjänsten
Det är gott nog – endast nödvändig och tillräcklig bearbetning och strävan att hålla marken bevuxen under så stor del av året som möjligt gör att vi kommer att behöva ett nytt sätt att se på den odlade marken.
Men i grunden odlar vi för att producera råvara till mat och foder, den viktigaste ekosystemtjänst en mark kan ge. Det innebär att för att inte behöva ta mer odlingsmark i anspråk behöver vi sträva efter så hög produktivitet per hektar som möjligt. Det innebär att vi kan sträva efter så hållbar odling som möjligt, men den måste också vara med tillräcklig intensitet.
Inga rader alls…
Därför blir det lätt att raljera med en del av den utveckling som drivs inom ramen för ekologiska och integrerade odlingssystem. Dit hör bland annat mekanisk ogräsreglering. För att kunna bearbeta så stor yta som möjligt utan att skada grödan är det nödvändigt med ett ökat radavstånd. I princip är det bästa ett oändligt radavstånd, eftersom det möjliggör ogräsharvning av hela ytan.
I integrerade system provas också en kombination av radhackning och bandsprutning. Även här gäller att ju större avstånd mellan raderna desto mindre blir förbrukningen av växtskyddsmedel.
… eller fler?
Samtidigt visar försök i vårsäd att ett minskat radavstånd till 6,25 cm ökar grödans konkurrensförmåga mot ogräs och kan ge en ökad avkastning genom en mer jämn plantfördelning över ytan. Problemet är att det försvårar för att inte säga gör det omöjligt att radhacka.
Även relativt ytlig jordbearbetning har oönskade effekter på markkol och förekomst av daggmask. I ekologisk odling används radhackning också för att stimulera mineralisering, och odlare vittnar om att det har gynnsam effekt på tillväxten. Och det är nog helt riktigt. När jorden rörs om ökar mineraliseringen, det organiska kolet bryts ner och växtnäring frigörs. I ett odlingssystem med bristande näringstillgång har detta självklart en stimulerande effekt.
Behåll masken
En forskare på SLU i Uppsala som ville undersöka förekomst och effekt av daggmask letade efter en jord med så lite daggmaskaktivitet i ytan som möjligt. Den hittade vederbörande på en ekologisk växtodlingsgård där mekanisk ogräsreglering var stående order.
Det finns anledning att titta även i de andra facken i verktygslådan. Syftet med integrerat växtskydd kan inte vara att minimera användningen av kemiska medel. Varje verktyg ska användas för att optimera helheten. Det innebär att en kemisk behandling kan vara den bästa lösningen både för att hålla nere ogräs och för markens biologiska hälsa – hellre glyfosat än järn som verksam substans om daggmasken själv får välja.
Bättre kem – inte mindre
Självklart ska inte de kemiska alternativen användas till överdrift. Det gäller i synnerhet för att undvika uppkomst av resistens, och där spelar det integrerade angreppssättet en viktig roll. Men lösningen heter inte att minska tillgången till kemiska alternativ eftersom det istället ökar risken för resistens och därmed riskerar att vi inte kommer att ha tillgång till några effektiva preparat alls.
Tvärtom behöver vi få tillgång till fler alternativ på kemsidan med nya verkningssätt. Det gäller inte minst för totalbekämpning. Det gäller som sagt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, och förstå den verkliga innebörden i ett integrerat angreppssätt.