Det är egentligen helt fantastiskt att se övergången från den gångna sommarens frustration och förtvivlan över först torka, dålig uppkomst och misslyckad ogräsbekämpning och sedan nederbördsmängder som förvandlar åkrar till insjöar och kanotleder till den obrutna tilliten till framtiden som alla nysådda raps- och höstvetefält är bevis på. Med några harvdrag förvandlas fält med multnande skörderester till första steget mot nästa års skörd. Och så ska det vara.
Jordbruksmarkens avkastningsförmåga
Hushållning med vatten är centralt för lantbruket och intimt förknippat med jordbruksmarkens avkastningsförmåga, både på kort och lång sikt. Men för att hålla god markhälsa och möjlighet att leda undan vatten när det kommer för mycket och att spara vatten till torra, krävs stora investeringar. LRF uppskattar behovet i form av återställande av dränering och kulvertar samt investering i ökad bevattningskapacitet till 46 miljarder eller 1 350 kr per hektar och år under 20 år. Det tillsammans med att kunna investera i ny teknik och samtidigt skapa en ekonomisk buffert som gör det möjligt att klara år som 2018 och nu 2023 klämmer på den ömma punkten om jordbrukets lönsamhet.
Retorisk fråga
Levererar jordbruket marginaler som gör det möjligt att täcka alla de här behoven? Frågan är i det närmaste retorisk eftersom alla vet att svaret är nej. Inte ens ett år som 2022 när intäkterna ökade med över 20 procent ökade jordbrukets nettointäkter mer än marginellt. Dessutom handlar en stor del av investeringarna om en anpassning till klimatförändringar som jordbruket bara till en begränsad del är ansvarigt för.
Både globalt och i de svenska kilmaträkenskaperna står jordbruket för ungefär 12–13 procent eller en åttondel av utsläppen av växthusgaser. I den mån du som lantbrukare behöver investera för att anpassa din gård till klimatförändringar vore det därför inte mer än rätt om övriga aktörer bidrog med sju åttondelar av kostnaden. Men det är nog en logik som det är svårt att få ett bredare gehör för. Alla har sin sjuka mor att tala för. Och våra politiker måste rikta insatserna där de – om än kortsiktigt – gör mest nytta. Jordbruket klarar sig ju ändå och har gjort så i 5000 år.
Ökade risker
En tröst är att vi i norr inte är de som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringar, utan snarare tvärtom kommer vi att gynnas främst genom en längre växtsäsong. Men samtidigt ökar riskerna, både i form av ökade kostnader och ökade variationer i avkastning, både mellan åren och mellan olika delar av landet. Vi kommer sannolikt inte att se samma relativt stabila ökning av medelskördar år från år som vi sett hittills.
Möjligheter till fondering
För att inte behöva smyga upp till Rosenbad med hatten i hand varje gång det inträffar en så kallad väderhändelse behöver lantbrukare kunna göra avsättningar i sina balansräkningar som är så stora att de klarar variationerna mellan åren. Det går inte att bygga en kalkyl på fromma förhoppningar och inte heller på medelavkastning.
Här kan faktiskt politiken göra skillnad genom att skapa möjligheter till fondering av resultat från goda och medelår så att vi klarar de dåliga – och då talar vi inte om några ynkliga periodiseringsfonder.
Anpassa lagar och arbetsformer
En lärdom ett år som detta är i alla fall att vatten är inte bara vanligt vatten, utan betydligt mer komplicerat än så. Och frågan om hur vi ska uppnå en bättre hushållning med vatten och klara anpassning till en ett förändrat klimat är så mycket större än bara en fråga för lantbruket. Den involverar hela landskapet och alla intressenter och aktörer som gör anspråk på vattnet. Då måste också lagstiftning och arbetsformer anpassas till detta.