När forskare och utomstående bedömare fick tillfälle att granska den förra EU-kommissionens livsmedelsstrategi Farm to Fork var en av slutsatserna att livsmedelsproduktionen inom EU skulle minska och att EU från att vara en stor nettoexportör inom flera områden skulle vända till en importör. Några av konsekvenserna skulle bli stigande matpriser med mindre kvar i plånboken för konsumenterna och minskande intäkter för företagare på landsbygden.
Men pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick beslutsfattarna i Bryssel att uppdatera sin agenda, i synnerhet när det gällde beredskap och livsmedelsförsörjning. Kommissionen tillät till och med att medlemsländerna tänjde på regelverken och här hemma kunde ekologiska fokusarealer producera fler ekosystemtjänster än biologisk mångfald och skyddszoner mot vattendrag.
Maten är livsviktig
Maten blev helt enkelt viktig. Igen. För vi får inte glömma att när EU (eller Kol- och stålunionen som det hette en gång i tiden) utformade sin livsmedelspolitik var det utifrån just ett försörjningsperspektiv. Medlemsländerna behövde bygga upp sin livsmedelsförsörjning genom prisreglering och exportstöd.
Det har ju varit en lyckad strategi så låt oss behålla den. Livsmedelsförsörjningen är fortfarande central och som det numera heter samhällsviktig, i synnerhet i perspektivet av ett förändrat klimat i kombination med en växande världsbefolkning.
Måhända var det insikterna om att kunna säkerställa livsmedelsförsörjningen som även fanns med när den nuvarande gemensamma livsmedelspolitiken utformades där medlemsländerna fick utrymme att ta fram sina egna strategier med ettåriga eco schemes som också tog hänsyn till produktiviteten.
Fortsatt exportör
I EU:s Agricultural outlook för 2023–2035 finns de här aspekterna med. I de framskrivna trenderna förutsätts EU fortfarande vara en nettoexportör av livsmedel, även om klimatförändringar kan påverka produktiviteten, framför allt i södra Europa. Inte minst förväntas skillnaderna i produktivitet mellan de olika medlemsländerna att minska. Konsumtionen av kött förväntas minska per capita medan konsumtionen av mjölk och mejeriprodukter antas ligga kvar på nuvarande nivå.
Arealen jordbruksmark förutsätts vara oförändrad med en förskjutning mot unionens mer nordliga medlemsländer när det gäller produktionens tyngdpunkt. Växtföljderna antas förändras med minskad andel cerealier och oljeväxter till förmån för baljväxter och proteingrödor.
Proteingrödor
Här kan det dock vara på sin plats och konstatera att EU-ländernas konkurrensförmåga när det gäller odling av baljväxter är sämre än för cerealier och oljeväxter. En sådan förskjutning i grödsammansättningen skulle alltså minska det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och kräva ökade subventioner för att inte resultera i minskade intäkter på landsbygden. Detsamma gäller den förutspådda relativa minskningen av animalieproduktionen, som innebär minskade intäkter för lantbruket. Dessutom får vi inte glömma bort att även spannmål och oljeväxter är proteingrödor med en många gånger högre proteinskörd per hektar än baljväxter.
Stöd för oberoende
I utblicken förutspås också en minskad produktion av biobränslen i takt med övergång till eldrivna fordon och energieffektivisering. Den senaste tidens utveckling på marknaden för eldrivna fordon och den europeiska fordonsindustrin visar på vanskligheten i en sådan strategi, som riskerar att göra oss alltmer beroende av Kina som har ett decennielångt industriellt försprång när det gäller elektrifiering.
Stödet till jordbruket förutsätts också finnas kvar som ett viktigt verktyg för att ställa om till mer hållbara produktionssystem utan att förlora i konkurrenskraft. I formuleringen kring hållbarhet förutsätts jordbruket kunna uppfylla kraven både på att producera livsmedel och förvalta mark och produktionsresurser. Hur stort det här stödet behöver bli beror på hur klåfingrig EU-kommissionen väljer att vara. Med ökat entreprenörskap och mindre detaljreglering av hur och vad som ska produceras, kommer behovet av stöd snarast att behöva vara av övergångsform, vilket både konsumenter, producenter och det politiska systemet skulle vinna på.