Jordbruket har oförskyllt hamnat i fokus i klimatfrågan. I varje debatt, tråd i sociala medier och förnumstigt livsstilsprogram från UR rullar kulan alltid ner i vad-vi-måste-sluta-äta-hålet. Ja, vi behöver ändra våra matvanor men det är inte för att ”rädda” klimatet utan ur ett folkhälsoperspektiv. Vi äter för mycket socker, protein och fleromättat fett och för lite fiberrik mat. Förmodligen skulle det få gynnsamma effekter på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, men det är i så fall en bieffekt.
Det skulle kunna vara en gåta att just jordbruket, som står för mindre än 15 procent av utsläppen av växthusgaser får så stort fokus, när det är industrin och transporter som står för 70 procent av våra rapporterade nationella utsläpp. Men förklaringen är ganska enkel: Jordbruket står för mindre än en procent av vår BNP och är samtidigt en av våra mest genomlysta samhällssektorer där vi sedan regleringsekonomin har järnkoll på resursanvändning och produktion.
Kan aldrig bli noll
Men som Naturvårdsverket redovisar i ett scenario för utvecklingen av våra utsläpp av växthusgaser kommer i princip alla sektorer att komma ner till noll – utom jordbruket. Det beror helt enkelt på att det inte går att bedriva växtodling utan att släppa ut lustgas eller animalieproduktion utan att det läcker metan. Och precis som för de svenska utsläppen som helhet har även jordbrukets utsläpp minskat sedan naturvårdsverkets redovisning börjar 1990 fram till idag.
Huvuddelen av de minskade utsläppen förklaras med ökad produktivitet. Vi kan producera lika mycket livsmedel som 1995 men med 18 procent högre produktivitet i växtodlingen och över 20 procent högre produktivitet i djurhållningen. Den utvecklingen kommer att fortsätta och förhoppningarna är att vi med tillgång till bättre digitala tekniker kan bli ännu effektivare fram till 2045.
Glöm metanet
Dessutom pågår en omprövning av hur vi ska se på framför allt idisslarnas utsläpp av metan. Vi har färre djur och producerar mer kött med mindre insats än för både 30, 50 och 70 år sedan. Det innebär att utsläppen av metan från den svenska djurhållningen har minskat väsentligt sedan åren kring andra världskriget då antalet nötkreatur var som störst.
Den senaste forskningen antyder att om vi har konstanta eller minskande utsläpp så ska utsläppen av metan bedömas enligt en annan modell som reducerar effekten till mellan en tredjedel eller fjärdedel av den beräkning som används idag. Dessutom utgör det svarta metanet från utvinning och användning av fossila bränslen ungefär en femtedel av de totala utsläppen, och kunde de halveras skulle vi få en negativ metanbalans i atmosfären och därmed en nedkylande effekt.
Öka produktionen
Med ökad produktivitet och de åtgärder som kan göras utan att jordbruket behöver förlora i konkurrenskraft kommer utsläppen att vid dagens produktionsvolym och fram till 2045 kunna minskas med 30–50 procent. En del av den minskningen kommer att ätas upp av en ökande befolkning, men den aktualiserar också en fråga om vi kan använda den minskade klimatpåverkan till att öka produktionen.
Vid mitten av århundradet kommer vi att behöva servera 30 miljarder mål mat om dagen, och vi behöver även öka vår inhemska beredskap och försörjningsförmåga i händelse av kris eller krig. Dessutom finns det en potential i att svensk livsmedelsproduktion, som har den kanske minsta påverkan på miljö och klimat i världen, satsar på export och därmed minskar de totala utsläppen.
Det finns också en potential i att producera förnybara bränslen och drivmedel. Där har jord- och skogsbruk tillsammans en viktig uppgift och kan göra tredubbel klimatnytta genom att lagra in kol och bidra till att ersätta fossila alternativ, något som minskar utsläpp av både koldioxid och metan.
Vi letar under lampan som lyser på jordbruket för att det är ljusast där. Men faktum är att det starkaste ljuset står det svenska jordbrukets möjligheter för.